Lisbeths berättelse:
14 januari, v33+6
Vi hade jobbat med Hannas rum större delen av dagen, och jag mådde som vanligt förutom att jag hade känt av någon enstaka förvärk och att fötterna hade svällt ännu mer än dagarna innan.
Vid 20.30-tiden satt vi i soffan och kollade TV när jag fick en hostattack och plötsligt kände hur det knäppte till inne i magen… samma känsla som just innan vattnet gick med Hanna. Jag kunde aldrig tro att det var något på gång, men eftersom jag aldrig har känt det där knäppet annars så gick jag på toa för att kolla upp det.
Ingen fara på taket, det kom inget vatten, så jag hann slappna av i några sekunder innan jag reste mig upp och drog upp byxorna. Då började det rinna… och lite smått chockad gick jag ut i vardagsrummet och sa till Robban att det nog var på gång. Han blev lika chockad som jag, och sedan började vi irra runt som yra höns, precis som när Hanna skulle födas *S*
Jag ringde förlossningen och talade om vad som hade hänt, och de sa: ”Vi vill inte skrämma dig eller så, men det är nog bäst om du ringer ambulans eftersom det dels är tvillingar och dels så mycket för tidigt, så packa ihop lite grejer och ring ambulans sedan så får vi kolla dig här”.
Sagt och gjort, vi började rafsa ihop lite prylar till BB-väskan, och samtidigt ringa runt och fixa för att lämna av Hanna och Fia. Sedan ringde jag ambulansen och fortsatte packa.
Jag hade värkar, och de kom relativt tätt men jag hade inte tid att kolla HUR tätt. Det enda jag kände var att det var mycket tätare än vid samma läge förra gången, och när ambulansen kom och sjukvårdaren frågade om värkarna så uppskattade jag att det var nånstans kring 5-10 minuter mellan värkarna.
Väl inne i ambulansen kunde vi konstatera att det var 5 minuter… och jag började känna mig lite nervös. 5 minuter mellan värkarna, skulle vi hinna hela vägen till förlossningen? Och skulle Robban hinna dit? Han hade åkt iväg för att lämna Hanna och Fia, och skulle komma efter i vår bil. Under ambulansfärden blev värkarna lite mer intensiva, och något tätare. Men det var helt hanterbart, så jag kände mig rätt säker på att vi skulle hinna fram i tid.
Vid 22.30-tiden kom jag in till förlossningen, där BM tog en titt på min binda och snabbt konstaterade att det inte var något falsklarm. Sedan kom förlossningsläkaren, han skulle göra UL för att fastställa tvillingarnas fosterlägen. Det visade sig att båda två låg med huvudet neråt, alltså bästa möjliga förutsättningar.
När han sedan undersökte mig så var livmodertappen nästan utplånad, något bakåtriktad och jag var öppen ca 2 cm. När jag hörde ”2 cm” blev jag otroligt besviken… Så täta värkar och bara 2 cm, så jag började ställa in mig på att det skulle ta lång tid även denna gång.
Så tänkte läkaren också, för han tittade på klockan och sa att det nog skulle kunna dröja till framåt morgonen (han nämnde 6-tiden) innan det skulle vara dags.
Efter undersökningen fick jag byta om till sjukhuskläder, och strax efter det så kom Robban. Klockan var ungefär 23.30.
Vid det laget hade värkarna blivit ännu tätare, det var bara 2½-3 minuter mellan och ungefär varannan värk gjorde rejält ont. Det var ändå hanterbart, jag kunde andas genom värkarna, och sköterskor och BM som tittade till mig ibland tyckte att jag nog skulle behöva lite längre värkar för att de skulle vara riktigt effektiva. Fortfarande såg jag en lååååång natt framför mig.
15 januari, v34+0
När klockan var ungefär 00.40 kände jag att jag det blev svårare att få någon vila mellan värkarna och jag sa till om att jag behövde hjälp med smärtlindring, så sköterskan gick iväg för att hämta BM. När de kom tillbaka så skulle BM undersöka mig igen medan sköterskan förberedde lustgasen, och då kom den första krystvärken.
Det var helt sjukt, på en sekund gick det från att vara helt hanterbart till att det tryckte neråt något alldeles otroligt och gjorde fantastiskt ont!
Sköterskan micklade fortfarande med lustgasen, det var visst en spricka i masken eller nåt så hon skulle byta ut den, men hon lyckades förstå hur ont jag hade så jag fick masken ändå.
Och allt som snurrade i huvudet på mig var: ”Men jag är ju så lite öppen?!? Vad händer om jag inte kan hålla emot? Man kan väl inte krysta om man bara är öppen ett par centimeter? Och hur länge ska det göra så här ONT????”
Till slut (efter vad som kändes som en evighet) så fick jag alltså lustgasen och kände att den hade lite effekt. BM undersökte mig och med förvånad röst konstaterade hon att jag var öppen drygt 8 cm!
Då blev det lite fart i rummet, hon började ropa ut order om att ringa läkaren ”för nu är det på gång”. Sedan bad hon mig att inte krysta ännu utan att bara försöka följa med i värkarna. Jag låg där med lustgasmasken på och kämpade för att hålla emot trycket neråt, och aldrig har det varit så skönt att bli snurrig i huvudet! *S*
När förlossningsläkaren kom in genom dörren så ropade BM: ”Jag ser huvudet!!!”, och på nästa värk så halkade det ut en liten tjej.
Det var en extremt konstig känsla, alldeles varmt och halkigt och inte ett dugg obehagligt, ont eller läskigt. Och jag behövde inte krysta heller, värkarna gjorde jobbet helt på egen hand.
Klockan var 01.02, och Lisa var född, 2460g tung och 46 cm lång.
Hon skrek genast, och bars iväg för kontroll av barnläkaren som också hade kommit in i rummet.
Jag kände att jag fick en stunds vila, och läkaren började koppla på syntocinondropp för att värkarna inte skulle försvinna.
Jag vet inte om droppet hann få någon effekt, men efter bara ett par minuter så kom det en ny krystvärk. BM bestämde sig för att spräcka hinnorna på tvilling två, det sa splash och så var hon helt sjöblöt. *S*
För mig kändes det som en enorm lättnad, för trycket släppte när vattnet gick. BM och läkaren slappnade nog också av lite, för det kändes som att de blev lite tagna på sängen när jag nästan direkt fick en ny krystvärk och bara brölade i lustgasmasken: ”NU KOMMER DET!!!”. Och det kom…
Klockan var 01.10 och Maja föddes, 2418g tung och 46,5 cm lång.
På vägen ut gjorde hon en kullerbytta i luften innan hon landade hos BM. Moderkakan kom ut i samma värk, plötsligt var allt över och alla var förvånade över att det hade gått så vansinnigt fort.
Maja bars också iväg, och Robban följde med tjejerna bort till barnavdelningen medan jag låg kvar och blev sydd med några stygn. Med tanke på hur fort allt gick så känns det som ett under att jag inte sprack hur mycket som helst.
Jag fick syntocinon och även methergin för att livmodern skulle börja dra ihop sig, och lite bedövning för stygnen. Det var lite obehagligt att bli sydd men jag hade nog trott att det skulle vara värre.
Sedan låg jag kvar och vilade en stund, jag fick täta rapporter om tjejerna och fick veta att Lisa mådde alldeles utmärkt men att Maja var lite medtagen eftersom det hade gått så fort. Tjejerna skulle få hjälp på traven med sockerdropp och lite syrgas, men allt var som förväntat, inga komplikationer eller så.
Vid 3-tiden kom Robban tillbaka från barnavdelningen. Vi fick vår fikabricka och ringde runt till familjerna och meddelade att allt hade gått bra. Efter det ”rymde” vi från förlossningen till barnavdelningen för att jag skulle få se tjejerna lite mer. Jag hade bara sett dem väldigt hastigt vid förlossningen, så det kändes bra.
Vid 4-tiden fick vi flytta över till ett rum på BB, och sedan kunde vi äntligen vila lite. Och efter några timmars sömn och sedan frukost så kunde vi mysa med tjejerna inne på neo.
Tankar efteråt…
På något vis visste jag nog att förlossningen var på gång, för samma dag som vattnet gick så skrev jag så här till en vän på MSN: ” …idag måste jag förresten packa BB-väskan, jag känner att jag kan få ångra mig om jag inte gör det snarast!”.
Men eftersom jag så envist jämförde med hur jag mådde innan Hanna föddes, och hur det kändes då, så kändes det så otroligt osannolikt att de skulle födas så tidigt. Det fanns verkligen inga tydliga tecken på att det skulle bli så.
Hur som helst så gick ju allt otroligt bra, och även fast jag tycker att Hannas kejsarsnitt var en helt otrolig upplevelse så känns ändå detta som en liten revansch, som att jag fick bekräftat att jag KAN föda barn den vanliga vägen. Hannas fosterläge kunde ju innebära att jag har trångt bäcken eller något sådant, och jag hann ju aldrig göra bäckenmätning, så tankarna på det fanns såklart där.
Men som vanligt så fick jag återigen inse att saker och ting sällan blir som man har tänkt sig *S* Oftast blir de faktiskt bättre… och även om det var pissjobbigt att vara kvar på sjukhuset i över två veckor så är jag otroligt tacksam över att man har den möjligheten, och att det numer inte är några större risker med att föda 6 veckor för tidigt. Och plötsligt är man trebarnsförälder… livet är underligt, men rätt okej! *S*