Lisbeths berättelse:

Vattnet går!

På kvällen den 10 mars (det var en onsdag), så satt jag vid datorn och surfade lite, när jag plötsligt kände att det liksom ”knäppte” i magen. Jag gick upp och pratade lite med Robban, och plötsligt så kände jag att det började rinna. Jag gick på toa, och det fortsatte rinna… När jag sedan ställde mig upp efter en stund igen så sa det bara ”plask”, och så rann det längs benen. Det var en underlig känsla :-) När vattnet gick så började det även molvärka i magen. Vi kopplade på min TENS, och ringde förlossningen för att höra hur vi skulle göra. De rekommenderade oss att ta det lugnt, och komma in för kontroll på morgonen om inte värkarna kommit igång ordentligt. Det blev en snabb förändring från lugn hemmakväll till upprymd förväntan, och det var riktigt roligt att börja packa BB-väskan även om vi mer eller mindre irrade runt som yra hönor båda två :-) Efter en stund började värkarna komma regelbundet. Från början var de glesa, bara 2-3 värkar per timme, men för varje timme blev det tätare och tätare. Det hjälpte jättebra med TENS, men jag kunde ändå inte sova mer än kanske en halvtimme under hela natten. Vid 4-tiden på torsdagsmorgonen var det 6 minuters mellanrum mellan värkarna. Jag ringde förlossningen igen, och de tyckte att vi kunde komma in om vi ville, eller avvakta ytterligare ett tag eftersom vi ändå har så nära till sjukhuset. Vi bestämde oss för att vänta lite till.

Till förlossningen

Vid lunchtid på torsdagen så var det fortfarande 6 minuter mellan värkarna, men de hade blivit betydligt mer intensiva, så vi bestämde oss för att åka in. Vi blev mottagna av en sköterska som visade oss in i ett mottagningsrum där vi fick vänta en stund på att barnmorskan skulle komma. När BM sedan kom in så kollade hon en CTG-kurva och ställde lite frågor om hur täta värkarna var, och hur de kändes. Hon tyckte inte att det verkade som att det var riktigt på gång ännu, för hon fick inte så tydliga värden på CTG, men bestämde sig ändå för att göra en inre undersökning och känna efter om jag hade öppnat mig något. Hon blev hyfsat förvånad när hon upptäckte att jag var öppen 4 cm :-) Hon var nog nästan på väg att skicka hem oss igen innan hon gjorde undersökningen... Efter det blev vi inskrivna, och sedan satte jag mig i duschen i nästan 2 timmar. Egentligen hade jag velat bada, men eftersom vattnet hade gått så bedömdes infektionsrisken vara för stor, så jag fick nöja mig med att sitta i badkaret och duscha istället. Duschen var lika effektiv mot värkarna som TENS. Det var jätteskönt, och jag somnade till och med en liten stund, sittandes i badkaret... När jag var färdigduschad så blev vi flyttade till ett förlossningsrum, där jag fortsatte använda TENS ytterligare några timmar, tills den inte längre var så effektiv.

Bedövning, dropp, värkar...aj!

Jag började använda lustgas, men tyckte inte att den hjälpte något alls, och värkarna blev bara tätare och mer intensiva hela tiden, så jag bestämde mig för att även ta ryggbedövning (EDA). Jag var lite rädd för det innan, men det gjorde inte ett dugg ont (lokalbedövningen innan stack förstås lite), och hjälpte mycket! Narkosläkaren var jättekul, han pratade mycket och berättade hela tiden vad han gjorde. Robban stod bakom mig och tittade, det skulle jag nog inte ha velat göra själv :-)

Timmarna gick, och jag fortsatte öppna mig som jag skulle. När jag var helt öppen så stod bebisen fortfarande över bäckeningången och ville inte tränga neråt, så efter ett tag bestämde läkaren att de skulle sätta in värkstimulerande dropp för att försöka trycka på lite extra. Jag tog lustgas igen, och den här gången funkade det bättre, förmodligen för att jag fick en högre styrka... Tillsammans med ryggbedövningen var det alldeles lagom smärtlindring! Jag kände värkarna hela tiden, och de gjorde ont, men det var uthärdligt. Värkdroppet var däremot hemskt! BM fick prova sig fram till doseringen för att få optimala värkar, men det blev för mycket, så till slut hade jag ingen paus alls mellan värkarna. Vid ett tillfälle minns jag att jag räknade till 5 eller 6 värkar utan paus emellan. Det var riktigt jobbigt! Jag har såklart helt glömt bort HUR ont det gjorde, men jag minns att det kändes som att bli uppblåst som en ballong. Det var en så märklig känsla att jag inte visste om jag skulle skratta, gråta eller bajsa på mig. Mitt under värkarna kunde jag komma på mig själv med att tänka att det gjorde komiskt ont! Robban satt bredvid hela tiden och höll mig i handen. Jag hade någon slags kateter inne, som registrerade värkarnas intensitet, så han kunde se på en monitor varje gång det kom en värk. Skärmen visade värkarna i procent, från 0 – 99. När registreringen började så var viloläget på ungefär 30% och värktopparna kom upp på 60%. När det var som värst, med dropp och allt, så var viloläget på 50% och värktopparna slog i taket. Skärmen stod och blinkade på 99% en lång stund innan det vände neråt igen. När värkarna hängde kvar på 99% så kändes det som att jag skulle explodera. Till slut kände jag att krafterna bara försvann, och jag somnade (eller svimmade, jag vet inte) lite då och då. Vid något tillfälle började jag drömma konstiga drömmar, och andra stunder kunde jag vakna till och upptäcka att jag var mitt i en värk men hade glömt att andas in lustgasen. Tydligen så hade jag skött lustgasen rätt bra i alla fall, för barnmorskan berömde mig för att jag lyckades ta så djupa andetag trots de kraftiga värkarna. Robban märkte att jag inte var vid medvetande hela tiden, men han kunde ju inte göra något. Det var otroligt jobbigt, och inget hände i magen. Bebisen fortsatte att må bra, men kom inte längre ner trots dropp och trots att jag fick försöka krysta, så till slut beslutade läkaren om akut kejsarsnitt. Då hade jag glidit in och ut ur medvetande i ungefär 2 timmar, och blev otroligt lättad. Det enda jag kunde säga var: Tack! Jag orkar snart inte mer. Vi såg på barnmorskan att även hon blev lättad över läkarens beslut.

Akut snitt!

Det fanns plats på operation direkt, så de förberedde mig och Robban i förlossningsrummet (han fick operationskläder och jag fick urinkateter och knästrumpor *ööh*) och så kördes jag iväg till operation. Jag fortsatte att ha värkar, men utan värkdroppet så gick det i alla fall att andas genom värkarna även utan lustgas. På vägen från förlossningen till operation minns jag att jag tänkte: Hoppas att det finns lustgas på operation! Jag vill ha bedövning! :-) Väl inne på operation dök det upp massor av personal. Det var läkaren som kollat mig tidigare, narkosläkaren som lade ryggbedövningen, barnmorskan och flera sköterskor som "kopplade upp mig". Jag hade en blodtrycksmanschett på ena armen, syremätningsklämma på ett finger, kanyler i båda händerna och slangar lite överallt. Någon tvättade magen, och en annan berättade vad som skulle hända. Det kändes som att vara förflyttad rätt in i ett avsnitt av Cityakuten :-) Narkosläkaren fyllde på bedövning i slangen som redan satt i ryggen. Det var skönt att han inte behövde göra ett nytt hål i ryggen, vilket barnmorskan hade trott innan. Det dröjde bara ett par minuter innan jag kände effekt av bedövningen. Jag kände fortfarande värkarna en stund efter det, men de blev svagare och svagare. Jag var betydligt klarare i huvudet på operation än på förlossningen, vilket väl berodde på att jag inte andades lustgas hela tiden. Det kändes bra att vara lite medveten om vad som hände... Narkosläkaren var helt suverän!!! Han stod hela tiden vid huvudändan och förklarade vad läkaren och barnmorskan gjorde, och varför det eventuellt kändes konstigt i magen. När man är spinalbedövad så känner man beröring, men inte smärta. Det var verkligen underligt! Det gjorde inte ont, men kändes att någon var där nere och rotade i magen. Efter en liten stund sa barnmorskan att hon såg ett huvud och en hand, och sedan dröjde det bara några sekunder innan vi hörde skrik. Jag fick se bebisen snabbt och såg att det var en flicka, sedan gick barnmorskan ut ur rummet med henne och Robban. Hon blev avtorkad, Robban fick klippa navelsträngen och så blev hon mätt och vägd innan jag fick se henne en gång till (vilket jag knappt minns). Jag har överhuvudtaget rätt suddiga minnen från stunden efter själva snittet. Förmodligen var det väl all spänning som äntligen började släppa, och nästan 2 dygns vaka började ta ut sin rätt. Hur som helst, så föddes Hanna kl. 02.30 fredagen den 12 mars. Hon var då 48 cm lång och 3755 g tung. Robban, Hanna och barnmorskan gick tillbaka till förlossningen medan jag blev kvar och operationen avslutades. Ungefär en halvtimme senare rullades jag också tillbaka till förlossningen och fick träffa Robban och Hanna igen. Han hade blivit instoppad i ett litet rum, och fått Hanna i famnen och fått veta att jag kommer om en halvtimme eller så. Lite chockartat, men det gick bra, och de fick en mysig stund när Hanna låg helt tyst och bara tittade på världen :-)

Tankar efteråt...

I det stora hela hade jag nog väntat mig att det skulle vara värre att föda barn. Man hör så många skräckhistorier när man är gravid, och även fast förlossningen tog 27 timmar och knappast kan kallas "enkel", så hade jag trott att det skulle vara jobbigare. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att man kan vara så otroligt fokuserad på något, men det fanns verkligen inget annat i världen än förlossningsarbete för någon av oss. Många känner sig "lurade" efter ett kejsarsnitt, för att de inte fått föda på vanligt sätt, och det kan jag absolut inte förstå. Jag har ju fortfarande fött barn! Resultatet är ju detsamma oavsett, och det är ju resultatet som räknas!